Minnen 

( en kortnovell i 2 delar) 

del 1

 

En kall vindil drog genom skogen. Jag såg upp och trädkronorna gav mig nästan svindel. Det blåste rejält där uppe men här nere kändes det knappt. Ändå drog jag koftan tätare mot kroppen, svalde ner den obefintliga klumpen i halsen och gick sakta mot bilen. Varför var jag här? Hade jag inte alla svar?                                                                                                                  

Långt bort ropade lommen. Skymningen var ett faktum. Jag vände mig om igen. Huset syntes knappt längre. Hur kunde det växa igen så mycket på fem år? Stigen ner till boden var märkligt nog fortfarande en stig. Grusgången fram till huset var ju full av sly och förlupna perenner? Stenpartiet med skogsnymfen i ljusgrå marmor satt fortfarande kvar längst upp med famnen i en svepande gest mot numer späd Flox och mina älskade Yellow dolls som stretade upp genom Starrgräset. Tuvor överallt, de hade helt tagit över. Som jag hade kämpat med dessa rosor, så sorgligt. Hur kunde jag överge denna plats?

  Sakta drog jag handen genom håret, samlade allt och drog ner det på höger sida om halsen. Vinden smekte den blottade sidan och det isade till i den tunna, knöliga huden. Det störde mig inte längre att visa det röda området, men jag rörde det gärna inte med händerna. Minnena gjorde så ont! Att se ärren var lättare än att känna dem. Jag måste gå runt huset igen. Gräset vill inte släppa fram mig när jag skulle runda knuten. Med alla sinnen öppna ser jag åter på den sorgliga syn som huset inte gav något sken av på framsidan. Den stora presenning som man hade dragit över, var rämnad i två delar. Repen var grönsvarta av väta och årstidernas framfart. Askgrå stolpar kikade fram. Om jag blundade kunde jag ännu känna hettan av den slickande elden som förtärde den vackert snidade verandan som löpte längs hela husets baksida. Helt otroligt att inte hela huset strök med som det hade brunnit! Så med ens visste jag vad jag måste göra, för min frid och fortsatta framtid.

  Vägen in till stan är bland det bästa jag vet. Dels är det naturen, skogarna som övergår till slätter, jordbruk med gårdar som om de vore utkastade av en jättelik man som sår sin havre. Konstig liknelse kanske men så känns det.        

Där står stora silon och maskinhallar. Stora vita boningshus i trä, i skuggan av ännu större ekar. Hos de flesta fanns en liten uppsättning med höns. Vissa har hund, katt, kalkoner och ankor. En del har kor och andra har hästar. I de här trakterna var huvudgörat spannmål, mil efter mil. Ju närmare stan man kommer ju mindre blir gårdarna. Små samhällen som Ramonda, Lewisia och Anemone skymtar förbi, alla med namn av blomster. Solidago är den som står mig närmast och som dess namn antyder är allt gult vart man än tittade. Det var gullris överallt! Om man bara kör förbi ser det vildvuxet och rörigt ut, fast stannar man till och promenerar genom de kullerstensprydda gränderna tror man att alla som bor där är födda till trädgårdsmästare. Symfonier av gullrisbestånd, primula, nattljus, temynta, vallmo och platåer med rosor, gladioler, stäppliljor, aklejor och massor med rosenstav, som slår ut uppifrån och ned på sin täta blomstängel. Mycket färg men det är gullriset som överväger, fast många runt om i världen ser det som ett ogräs eftersom den fröar och tar sig precis vart den behagar. Bäckarna som slingrar sig genom trädgårdar och under gatorna och de utspridda pumparna som alla kunde dricka ur. Där längst uppe i sluttningen vid dungen bodde vi vårat första år som gifta. Där föddes inspirationen till min drömträdgård och hur jag ville ha mitt, vårat hus. Vi hade ännu inte köpt något eget hus utan hyrde av ett äldre par som flyttat längre ner i byn, då det var en bra bit att gå upp till huset. Fast vi sa alltid stugan, det lät mysigare vilket det mesta var då, mysigt.

Jag rycktes ur mina tankar då en långtradare bakom tyckte att det gick väl sakta. Vägen blev bredare och så småningom flerfilig. Staden höjde sig framför mig och jag följde vant trafikströmmen. Klockan närmade sig halv nio och solen var på väg ner. Eftersom jag inte ätit sedan lunchtid var jag i valet och kvalet att stanna på Mc Donalds men rynkade näsan och körde hem till lägenheten.                                                                                                     

Telefonsvararen blinkade mot mig i hallen och Sally strök sig nyvaket mot mina ben. Hon hade säkert sovit hela dagen när jag varit borta. Jag skrattade högt och tog upp henne, körde in näsan mot hennes hals och tryckte på svararen. Första meddelandet var från min chef, Charlie, som ville att jag tittade in med ritningarna på det nya kontoret. Vi hade fått tag på en lokal nere i centrum och jag hade fått äran att gå igenom med byggherrarna hur det skulle vara. Det var bara jag som engagerat mig. Plötsligt hade han haft synpunkter. Ja, ja det blir nog bra tänkte jag. Nummer två på svararen var från en granne till min syster som bjöd på tjejmiddag kommande fredag. Nummer tre lade på och det gjorde fyran också. Femte meddelandet fick mig att släppa katten och sjunka ner på golvet.

-  Ska du gömma dig hela livet, sa den kalla hånfulla rösten? Det kändes som allt blod försvann från mina händer och håret stod rakt ut på armar och ben. Golvets hårda, kalla, gick rakt upp i ryggen och jag tog darrande tag i hallbordet och hävde mig mödosamt upp och raderade alla meddelanden på en gång fast det fanns flera att lyssna av. Jag tordes inte höra mera. Hur hade han fått tag på mitt nummer? Vet inte hur länge jag stod med fingret på knappen. Rätt som det var kurrade min mage högt. Med tunga steg gick jag ut i köket, tände lampan på köksfläkten och öppnade skåpet över. Hittade vad jag sökte och tände snabbt, drog ner röken i djupa bloss. Sally kom efter och strök tillgivet mot mina skakiga ben igen. Lite irriterat sköt jag undan henne och ordnade med friskt vatten och mera mat. Nöjt satte hon sig och spann och åt samtidigt. Jag släckte cigaretten och gick in och satte mig i soffan. Fruktskålen stod tom men det fanns en handfull med jordnötter kvar så jag slukade dom i ett nafs. Såg på klockan, tjugo i elva. Då var det för sent att ringa till någon. Där satt jag med luren i handen och visste inte vad jag skulle göra?

Jag somnade tydligen och vaknade då tidningen for ner på hallgolvet. Tittade ut i köket och såg tavlan, som hängde över köksbordet, med åkrarna, silon och de blåa bergen i bakgrunden. Solen lyste genom köksfönstret och belyste små dammkorn som om de hade eget liv. Strålarna värmde ansiktet och jag hörde ljudet utanför som jag så väl kände igen. Småfåglarna kvittrade försiktigt och duvorna kuttrade. Grannfamiljens minsta protesterade över något och jag såg framför mig hur Lorna jäktade runt för att få med allt till skolan och dagiset. Fyra barn mellan tio och två år hade dom. Hon arbetade halvtid nere på bageriet och Eric körde långturer med långtradare och var borta i veckorna, ibland två. Att hon orkade? Men han var snäll, romantisk och omtänksam när han väl var hemma. Jag vände mig om in mot ryggstödet och låg kvar en stund till. Lorna låste dörren och ropade efter barnen när de sprang ner, att inte klampa och kliven blev genast tystare. När porten slog igen därnere blev jag rastlös. Kände mig ensam.

Charlie log med hela munnen full med bulle när jag kom in. Han klappade på stolen bredvid sig.

-  Hej på dig du, sätt dig och ta en kopp. Frugan bakade i går så jag snodde med mig en påse. Leendet tänjdes ut så långt och jag tänkte att det var tur att öronen satt där. Jag nickade och sjönk ner på stolen samtidigt som jag slog pärmen med ritningarna i bordet. Tog en kopp och en bulle och log tillbaka.

-  Här har du Charlie.

-  Tack det var vad snällt av dig.  Vi satt och småpratade lite och efter en bra stund reste han sig.

-  Ska du hälsa på din syster nåt? Jag ryckte på axlarna och tog en ny tugga. Han svarade också med axlarna.

-  Hälsa i så fall, nu måste jag gå. Sköt om dig nu, vi ses när din semester är slut. - Hälsa frugan sa jag och vinkade när han gick. Kände mig ensam igen.

När jag kom ut i bilen tog jag telefonboken ur handskfacket och slog upp numret till mäklaren vi köpt huset genom. När samtalet var över lutade jag huvudet bakåt och blundade. Vi skulle åka ut och titta nästa vecka. Det skulle trots brandskadan bli lättsålt hade han sagt. Jag körde hem. Det fanns mycket att göra, så jag lastade bilen full med grejor som jag behövde. En såg, häcksax, spadar, räfsa och fikakorg. Sally gick lite motvilligt in i sin bur men lade sig nästan direkt och somnade när jag startade bilen. Jag körde ner till kvartersbutiken och kompletterade med korv och kotletter att grilla, lite bröd och färdigblandad sallad samt en burk tonfisk till katten. Som jag slet! Klippte, grävde, drog och rensade. När jag reste mig upp och borstade av händerna mot byxorna var jag genomblöt av svett.

– Så där ja! Framsidan såg ut som den skulle, bara det att här och där var det luckor på marken med bar jord, där hade jag måst gräva djupt för att få bort ogräs och perenner. Naturligtvis hade jag glömt att köpa gräsfrö. Grusgången var en grusgång igen, och röset stod stolt vid sidan av huset med nymfen ömt blickande ned på rosorna. Bara att se det igen gjorde mig knäsvag.

Här jagade han mig och jag kiknade av skratt.

Här jagade han mig och jag skrek i skräck.

Jag sprang för livet av lycka.

Jag sprang för livet av dödsångest.

Solen gick i moln och jag ruskade till i hela kroppen. Grillplatsen var fortfarande i gott skick men var hade vi ställt gallret? Nyckeln till boden hängde på en spik bakom skogsklematisen, med de små vita blommorna. Den slingrade sig upp på väggen, över taket och runt skorstenen som var till den gamla spisen där inne. En gång i tiden tvättades det där. Den stora grytan och tvättbrädet fanns kvar och en del andra ”mojänger” jag inte riktigt visste vad de skulle var till? På något vis hade det känts fel att rensa ut allt det där. Hon som slitit med tvätt och byk härinne var värd mer. Jag kunde bara inte slänga bort minnet av henne, vem hon än var. Golvet var av släta stenar. Det gick att se var hon stått vid den stora grytan, där stenarna var helt blanka. När vi bodde här, städade jag tvättstugan höst och vår. Jag hade väldigt bestämt sagt ifrån att det inte fick bli förråd där inne. De tunna vita gardinerna var gråa nu. Glasflaskan med pionerna var full med döda flugor och randen av dunstat vatten var grön. Pionerna smulades mellan mina fingrar.

Precis när jag skulle vända mig om knackade det till på vinden och på två röda sekunder var jag ute igen. Där ute hade solen kommit fram och Sally satt på framsidans veranda och slickade sig på tassen. Hon drog den sedan över kinden som om inget hänt. Bakom henne, lutande mot väggen, stod gallret och glänste i solskenet. Inte ens spindelväv på det? Kuggarna började mala i huvudet. Nu kunde jag inte hålla tillbaka oron som slagit rot i mig när hans röst hördes i min hall, kvällen innan. Gallret var rengjort, någon hade varit här. Var han ute igen? Stod han och tittade på mig just nu? Jag började huttra och skaka. Sally såg upp på mig och jamade. Samtidigt som jag ställde in katten i bilen tog jag fram mobilen och slog snabben till Ben.                                                                                   - Han är ute, skrek jag och vände bilen så gruset och tuvorna rök! När jag drog iväg kastade jag en blick i backspegeln. Gallret glänste till som blixtar. Där stod han, jackan fladdrade till och han var borta. Ett ögonblick men skräcken sköljde över mig. Sedan gick all koncentration åt att hålla bilen på vägen. Kilometer efter kilometer susade jag fram i en allé av lövträd, solen glimmade och stack i ögonen. Allt flöt samman och gjorde mig vimmelkantig. Väl framme vid huvudvägen insåg jag att jag tappat telefonen och klarade inte att stanna. Foten darrade så hårt och bilen for rakt ut. Jag svängde allt vad jag orkade åt höger. Däcken skrek i asfalten. Skrik, tjut, smäll, svart och tystnad…

- Hallå, hur gick det? Jag öppnar dörren nu, rör dig inte. Tystnad och smärta.

- Låt mig vara! Kroppen ”rinner” ut ur bilen. Sirener. Det är kallt i pannan. Händer som tar i mig, vad gör dom?

- Var är Sally? Röster…

Jag vaknar utan att öppna ögonen. Någon går utanför med träskor. Det ringer envist någonstans. Det luktar konstigt och munnen är torr. Jag sväljer.

-  Hon vaknar nu, sa en lugn röst.

-  Hej, hur känns det? Ögonlocken är tunga. Jag kisar, det är skumt i rummet, bara en liten lampa vid sidan. En sval hand smeker mig i pannan, en suddig vit figur.

-  Du är på sjukhus, ligg bara stilla så kommer doktorn.

Det knäppte till i dörren och så blir det skärande ljust i rummet. Snabbt kniper jag ihop ögonen. Till och med det gör ont.

– God kväll, jag är Dr. Hall.

 

>> fortsättning del 2